Hej alla fina!

Jag vet att jag inte har uppdaterat på evigheter!
Jag kände nog att behovet försvann och att det mest blev en vanlig dagbok om vanliga saker som hänt..
Nu har det dock kliat i fingrarna och tankarna har bränt, nu är det dags.
Jag vill också varna för att det blir brutalt ärligt , tufft och sårbart, tillsammans med något fint.

Åh vad jag önskar att jag för iallafall minst 5 år sen kunde se in i framtiden hur jag har det just nu, att jag till slut skulle få bli lycklig, på riktigt.
Jag har känt mig väldigt känslomässig till och från senaste tiden, tänkt mycket tillbaka på hur dåligt jag har mått.
Det låter kanske konstigt, men jag har verkligen tänkt stackars denna tjej som gått igenom så mycket tufft och mått så fruktansvärt dåligt.. blir tårögd bara jag tänker på smärtan som jag känt.
Jag blir också ledsen över alls runt om som varit inblandade på olika vis, jag förstår att det har varit skit jobbigt och svårt.
Från alla mina negativa tankar och ord till allt fysiskt - självskadande, självmordsförsök, alla fester som gått snett pga att alkoholen slog ut och gjorde motsatt effekt mot mina antidepressiva,och alla mina oändliga tårar och tunnelseende.

Nu i början av januari är det 4 år sen jag vaknade upp på IVA.
Jag hade bestämt mig för att jag inte ville leva längre, jag kände då att jag inte hade någonting kvar att leva för.. det gick inte längre.

Det började med några dagar av fixande med praktiska saker för att familjen skulle slippa ta hand om iallafall den biten.
Efter det så var jag hemma och skrev mitt avskedsbrev till min mamma och min familj.
För att min mamma som jag bodde hos då, inte skulle bli orolig så skrev jag att jag var trött och tänkte vila en stund.. så hon visste ifall jag inte svarade.

Jag tog fram massor av mina antidepressiva, ångestdämpande och andra sorters mediciner plus alkohol…
Det sista jag minns är den hemska känslan jag fick i hela kroppen när allt började verka.

Mamma hade ändå anat något och tog sig hem från jobb 2 timmar tidigare, för att hitta mig i min säng - skakande utom kontroll och fullt med vitt lödder i munnen.
I panik ringde hon efter ambulans.
Hade hon inte kommit hem tidigare så hade det varit försent.

På IVA får hela familjen beskedet om att det ser mörkt ut ifall jag kommer vakna upp igen och ifall jag gör det så kommer hjärnan och annat att vara så skadat att det inte längre är jag.

Jag har änglavakt!
Jag vaknade upp igen till en smärta jag aldrig upplevt tidigare.
Hela kroppen värker så mycket av allt okontrollerat skakande, jag kan knappt svälja efter att respiratorn suttit i min hals och jag var så besviken/arg och ledsen över att vakna upp.

Efter detta tog jag en dag i taget och tillslut bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv ordentligt, jag hade på riktigt fått en andra chans i livet.
Det har varit riktigt tufft med mycket terapi, grävande, lära känna mig själv igen och förstå hur man ska fungera.

Om jag kunde se hur jag mår idag, hur livet har vänt och att jag är lycklig!
Det är något jag önskar så djupt!
Nog mest för mina närstående som fick uppleva allt detta..

Även om jag självklart mer än någonting hade önskat att slippa alla dessa år av helvete (rent ut sagt).
Så har jag lärt mig massor och vuxit otroligt som person.
Det är tufft att tänka tillbaka.. men idag har jag en väldigt stor förståelse för så många andra som mår dåligt på olika vis och det ger mig en sorts styrka att kunna hjälpa andra.

Nu mår jag så bra! (Självklart har jag mindre bra dagar, men jag mår och känner mig som en normal person)
Jag tog tag i allt från att byta jobb, bryta kontakten med dom som drog ner mig mer än upp och jobbade med mig själv.
Tillslut träffade jag även världens finaste kille och jag blir bara lyckligare och lyckligare.
Han har haft stort tålamod och hjälpt mig otroligt mycket med allt.

Den 3e oktober gick vår dröm i uppfyllelse!

Jag hade gått i några dagar och känt mig annorlunda, mensen var sen men jag vågade inte hoppas på att det var sant.. så jag drog ut några dagar till på det.
Till slut så tog jag modet till mig och jag tog ett graviditetstest som visade positivt!
Jag vågade inte riktigt tro på det så jag tog ett till, vilket också snabbt visade positivt!
Jag hade först tänkt vara tyst och överraska Adrian i efterhand, men jag var så glad att jag öppnade dörren direkt och tittade på honom.
Han såg direkt att det var något och det tog inte många sekunder innan han förstod.
Vi var båda överlyckliga och stod i vår kärleksbubbla ett bra tag inne på toaletten.
Bara kramades, log mot varandra, sa fina saker, tog på magen och pussades.

Därefter har det varit en tufft med massor av illamående, kräkningar, yrsel och trötthet.
Rekordet har varit sängliggande och 16 kräkningar på en dag..

Just nu spelar inte det någon roll längre att jag mått så dåligt!
Vi ska få en flicka!!!! 
Åh vad länge jag har längtat efter detta!
Jag har drömt om att bli mamma så länge jag kan minnas.

Så jag fortsätter att blicka framåt och ser fram emot vad som ska hända framöver.
Tacksam för att jag fick en andra chans i livet!