Aaarhhh!
Ohhhh.. just nu känner jag mig totalt helt nedslagen.
Både igår och idag eftermiddag så har ångesten och nedstämdheten bara slagit sig ner över mig.
Försöker tänka ut vad det är och tror att det är mycket för att jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Har tappat kontakten med många av mina gamla vänner och den stora platsen i hjärtat där jag innan har haft någon har ju också varit tom ett bra tag nu. Ensamheten är väl något av det jag tycker är jobbigast.
Även det här när det bara kommer från ingenstans och man inte kan göra något för att få bort alla onda tankar..
Det går ju tyvärr inte att bara tänka eller säga till sig själv att koppla bort allt det onda när det kommer.
Hur mycket man än försöker så är det där.. så man måste "helt enkelt" försöka fokusera på något annat tills tankarna till slut börjar lätta på sig.
Tränat på förmiddagen både igår och idag så det kändes inte lockande att ta sig en andra runda dit.
Igår så satte jag på musik på högsta volym och började fixa massa i huset, med tvätt, disk och annat för att helt enkelt fokusera på något "nyttigt". Idag tog jag på mig joggingskorna och tog en runda ute i solen.. det är väl det jag tycker hjälper bäst och är skönast, men det är ju bara när det är sol och fint väder annars så vill man ju inte gå ut.
Har iallafall varit uppe i stan idag och varit på mitt sista möte med denna psykologen..
Så nästa vecka ska jag börja gå hos en helt annan, får väl säga att det känns både bra och dåligt.
Idag pratade vi en del om min medicinering att hon tycker jag tar för mycket och för starka mediciner men kan inte göra något eftersom det är läkaren som ska stå för det. Han skulle ringa idag men ringde aldrig så vet inte riktigt vad som hände där... Men hon menade på att efter det jag berättat för henne under alla dessa gånger så ville hon konstatera för mig att det är inte konstigt att jag mår såhär.. att när man har gått igenom så mycket och varje gång bara stängt bort det och fortsatt som om ingenting hade hänt, tillslut så exploderar det..
Så det är på ett sätt skönt att höra att det inte är min kropp som hittat på något utan att det faktiskt är helt normalt.
Samtidigt så hjälper ju inte det... Sen tyckte hon inte att jag ska gå tillbaka till mitt nuvarande arbete eftersom jag förmodligen kommer ta på mig precis lika mycket ansvar som jag tidigare har haft. Jag vill dock ändå gå tillbaka och har tillochmed tänkt ut lite hur jag tänkt trappa upp med att börja gå tillbaka 25% först, även detta skulle jag prata med läkaren om i vårt telefonsamtal idag, men ja...
Sammanfattningsvis kom vi fram till att jag har gått från 0 på en skala 0-100 och nu ligger på runt 30-40.. Har alltså kommit en bra bit upp men har en lång bit kvar att gå.
Nu ska jag röra mig mot köket, fixa middag tills mamma kommer hem från jobb.
Kramis
