Så trött på att må dåligt psykiskt nu!

Så fort jag tycker att det känns hyfsat bra en stund så ramlar jag ner igen.

Den stora känsla av menlöshet som tar över hela mig..

Känner att det inte finns någon mening med att leva, att allt känns hopplöst.

Ingenting är kul, allting är jobbigt och känner mig allmänt nedstämd.

Ensamheten sköljer över mig, känns som jag är totalt helt ensam och att ingen bryr sig om mig.

På ett plan vet jag att detta inte är sant, att jag har familj och vänner som finns där,

men i stunderna.. när jag mår såhär, då finns det ingen och det gör så ont.

Det är som det har blivit sämre igen..

Efter mitt senaste självmordsförsök, när jag fått komma hem igen och börjat jobba osv..

Då var det precis som jag var i ett stadie där jag lixom inte brydde mig, kände ingenting.

Kände mig inte extremt nedstämd, ledsen, arg eller någonting.. jag bara va.

Men nu har allting börjat bli "som vanligt" igen, dock nästan sämre än innan.

Det känns så iallafall, men det är så.. när jag kommer i mina "downs",

varje gång jag åker ner så känns det som att jag aldrig mått så dåligt.

Precis som att man hinner glömma bort imellan hur illa det känns.

Jag kämpar emot allt jag kan, kämpar emot alla tankar om att skada mig själv.

Jag ska inte och jag kommer inte, men det är svårt..

jag får ta i med alla krafter för att få bort mina negativa tankar som vill ta över.

 

Annars så är jag egentligen fortfarande sjuk, det kommer och går det här skitet.

Men nu kunde jag inte vara borta från gymmet mer.

Eftersom ångesten och nedstämdheten ökar så mycket så har jag nu varit på gymmet ändå.

Riktigt skönt, och skönt att jag iallafall har motivationen kvar till det.

Idag hade jag även med min syster och var pt åt henne, ska försöka få igång henne med.