En bild säger mer än tusen ord.... eller?

Usch ja att leva med depression eller ångest, det är verkligen jätte kämpigt. Men som man kan läsa lite här ovanför så är det två helt olika saker..

 

Depression är sjuklig nedstämdhet, en känsla av allmän tyngd, mörker, meningslöshet, likgiltighet. Fysiskt kan det kännas som trötthet och orkeslöshet. Depression är en relativt jämn känsla. Man kan känna total tomhet, inte känna att man bryr sig om någon eller någonting alls, inte längre glädjas åt saker som tidigare har gjort en på bra humör.

Ångest är fysisk eller psykisk oro, panik, en känsla av att vilja fly, någonting som gnager inuti en, att inte veta vad man ska ta till sig, rädsla. Fysiskt kan man uppleva hjärtklappning, nervositet, fjärilar i magen, en klump i halsen, svårigheter att andas, skakningar, svettningar och annat. Ångest är en akut känsla som varierar i styrka. Man kan få ångest av en liten sak som att man inte gjort någonting man borde ha gjort, sagt fel sak till någon man tycker om eller bara att ha ätit dom där kalorierna för mycket.

 

Så som ni läst här då är det två saker som nästan säger emot varandra.. och att leva med både depression och ångest - tänk att man ständigt har en kamp eller bråk mellan båda i huvudet och i kroppen.

Det är en hemsk känsla och jag skulle inte önska "min värsta fiende" om att få må så.

Så verkligen stora styrkekramar till alla er där ute som lider av något av detta här ovanför!!

 

För er som inte själva mår såhär men har någon nära som lever med detta..

Det är sjukt svårt att veta hur man ska hjälpa till och det finns väl egentligen inga rätt och fel.

Visa bara att ni finns där, inte bara när det är på topp utan även när man mår som sämst, man behöver inte alltid träffas och hitta på något utan bara skriv ett meddelande eller liknande då och då och visa att du finns där.. berätta att du gärna lyssnar om det behövs eller bara kan ses och sitta i tystnad ifall det är det som behövs.

 

Ibland vet man inte själv vad man vill.. speciellt inte när tankarna är som mörkast.

Som min mamma och syster brukar försöka göra vad dom kan och ofta ställer dom massa frågor, det är ibland jätte svårt att svara på frågor, när tankarna bara går runt att man inte vill leva längre, inte ser någon mening med livet .. men jag vill ju inte heller svara att det är så mina tankar går runt utan blir då oftast istället att jag sitter helt tyst och hoppas att dom snart ska sluta fråga.

 

Jag är så enormt trött på att må såhär, ser fram emot ljusare tider och att jag ska få bli lycklig och må bra "som en normal människa" ... det kommer, det måste det göra!