Under ytan..

Det känns som att hela jag kommer att gå i tusen bitar, igen.

Jag vet att jag klarar det ifall jag håller huvudet högt och hoppet uppe, men känslan av att inte orka det, vill ta över.

Så lätt att gå tillbaka i gamla fotspår och bara ge upp..

Tänker tillbaka på alla gånger jag känt total hopplöshet och känt mig helt värdelös, då jag släppt taget och bara gråtit av förtvivlan, velat skrika högt och bara slå på någonting..

Tyvärr så fortsätter jag bara att gråta, tar över all skuld på mig själv.. oavsätt vad det från början har handlat om, släppt taget om det som gör att jag är så stark och brutit mitt löfte.

Mitt löfte till mig själv, min familj och vänner att aldrig skada mig själv igen.. men i den stunden är det enda utvägen. 

Detta har inte hänt nu, inte än och jag kämpar emot.. är fortfarande på "den goda sidan", där jag kan stå emot, vara stark och hoppas på att jag snart får den tröst, den kramen som jag behöver.

Tårarna rinner ner för mina kinder och jag tänker att jag snart kommer somna, imorgon är en ny dag och förhoppningsvis en bättre dag...

(null)

 
Ronja
2017-12-01 @ 12:55:13

Stay strong!

Svar: 💜🌸
Camilla Larsson

josefine
2017-12-01 @ 20:42:11
URL: http://www.josefinemalmqvist.nu

åh skickar en styke kram till dig!

Svar: Tack 💜🌸
Camilla Larsson

E
2017-12-02 @ 21:41:20
URL: http://www.nouw.com/evelinasdiary

<3

Svar: 🌸💜
Camilla Larsson

Anonym
2017-12-02 @ 23:42:16
URL: http://www.nouw.com/blockochpenna

Du är inte ensam! Sänder massa kramar!

Svar: Kramar tillbaka 🌸💜
Camilla Larsson




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

camiil.blogg.se

Jag kommer skriva om min vardag, att leva med depression och ångest - då jag hoppas att detta ska hjälpa andra som går igenom liknande.. blir även lite av min träning och annat smått och gott.

RSS 2.0