Den känslan är inte rolig... när jag mår som sämst, stänger av och låter tankarna ta över.

Känner verkligen att jag är totalt helt ensam, att ingen bryr sig om mig.

Hemsk känsla, och vet att det inte är kul att höra för dom som faktiskt bryr sig,

kan inte hjälpa det där o då, för det är så jag känner.

Har fått en ny "uppgift" av min psykolog att försöka ringa till någon när jag känner så.

Problemet är då att jag kan tänka så långt, men eftersom dom tankarna spökar samtidigt..

med att ingen bryr sig, ja då finns där inte heller någon att ringa till?!

Känner hur hela min kropp skriker efter hjälp, tårarna rinner ner för mina kinder..

men samtidigt så gör jag ingenting, har ingen ork eller lust att lyfta på telefonen

mitt hjärta brister och bara längtar efter någon som ska komma och fylla mig med kärlek,

men det kommer inte .. jag blir kvar helt tom, helt ensam.

Igår hade jag en sån natt, en natt som jag upplevt många, många gånger förut

dock var det väldigt längesen sist, tar nattmedicin som brukar hjälpa.

Igår bara grät jag, tills jag knappt fick någon luft..

Visste inte var jag skulle ta vägen, alla känslor av att jag inte vill eller orkar leva längre tog över mig

vet då samtidigt att jag har lovat att jag inte ska göra någonting, så det gör jag inte..

jag bara grät o grät, tills jag till slut somnade av utmattning. 

 

För övrigt då, ja jag kämpar på med både jobb, träning och diet.

Kände att jag fick energi när solen och värmen kom,
synd att det inte varade så länge utan att stormen tog över bara ^^

Fortsatt att pressa min syster med träningen och dieten, blir kul att se resultatet sen!