Idag mår jag sämre än vad jag gjort på ett tag..

För första gången på länge så kände jag mig totalt helt tom på jobb,

kände att det blev totalt helt för mycket och att snart ger hela min kropp upp.

Jag kände hur jag bara var sekunder ifrån att bryta ihop..

Fick gå in på toaletten bara för att släppa igenom lite tårar.

Sen var det bara att bita ihopa och gå tillbaka för att göra mitt arbete.

När jag slutade för dagen och kommit ut till bilen för att köra hem så kom allting över mig..

Idag gråter jag, jag känner så som jag gjort många gånger förut..

Känner hur jag verkligen inte orkar mer, jag vill inte mer.. vill inte leva.

Jag vet samtidigt att jag lovar mina nära och kära att jag ska kämpa på och att jag aldrig ska göra om det.

Kämpar på det gör jag .. varje minut, varje dag, varje vecka ut och in..

Fram till att jag hamnar här, ja längst ner på bottnen.

Nu när jag är här, då ser jag ingen annan utväg.

Men jag har lovat och jag gör just nu allt för att hålla mitt löfte.

Tårarna rinner ner för kinderna, jag känner mig totalt helt misslyckad..

Undrar varför jag ska behöva må såhär, varför jag ska vara min egna största fiende??

Inte lätt att kampas med någon som är minst lika stark och som bara vill dra ner en.

 

Pratade om det med min psykolog igår, att jag är riktigt dålig på att berömma mig själv..

Eller ja jag gör inte det, aldrig... tvärtom så klandrar jag alltid mig själv,
ser bara vad som kunde gjorts bättre eller annorlunda.

Det gör allting så mycket svårare, för jag blir aldrig nöjd med något jag gör,

blir aldrig nöjd med hur jag ser ut och definitivt inte med hur jag dagligen straffar mig själv.

Jag tar aldrig emot när jag får beröm för någonting..

Det enda jag själv kan känna att jag gör bra det är att hålla uppe min fasad utåt.

Det är ingen som vet hur jag mår ifall jag inte har berättat det, eller ja mer rätt sagt om man läst min blogg.

Jag visar inte det utåt, så fort jag kommer i närheten av någon annan människa så slås det på,

leendet kommer fram, positiviteten och jag spelar .. det är jag faktiskt bra på!

Många har sagt att jag lyser upp rummet när jag kommer in,

man verkligen känner av min positiva och härliga energi som jag kommer med.

Jag är så van vid att jag gör det att jag inte tänker på det själv längre..

 

Kommer ihåg förr när man åkte buss till skolan eller för att åka och jobba,

bussen var friheten.. där brydde jag mig inte om hur folk tänkte om mig..

Jag satt där, tryckte ihop mig så mycket jag kunde och hade musik på högsta volym..

satt bara helt i min egna värld, ignorerade allt runt omkring och var bara mörk.

Fram till att jag hoppade av bussen och kom dit jag skulle och leendet åkte fram!

 

Idag är det samma sak fast med bilen och när jag har fått komma hem..

På grund av detta har jag jätte svårt att vara spontan, jag måste bestämma saker,

planera och veta hur dagen ska se ut.. bara för jag på något vis måste "ladda upp"

förberedda mig på att jag ska ha energi till att hitta på något,

inte komma dit ledsen eller nere och förstöra för dom andra.

Blir jag medbjuden på något spontant så säger jag ofta nej...

känner att jag inte orkar och att jag kommer vara tråkig, seg att umgås med.

När jag väl sagt nej sen så blir jag arg på mig själv och mår dåligt för det..

men då mår jag iallafall dåligt i min ensamhet och inte så att jag drar ner någon annan med mig.

 

Idag är det lite mer än 3 månader sen min mamma hittade mig i min säng..

där låg jag när hon kom hem från jobb, med ett avskedsbrev bredvid mig

Jag låg där medvetslös och krampande,

mamma har berättat vilken panik hon fick när hon såg mig, hon ringde direkt till 112.

Ambulansen hade kommit och hämtat mig och jag låg sedan på intensiven i respirator.

Läkarna sa till min familj att chansen var liten att jag skulle vakna upp,

hade min mamma inte hittat mig den tiden så hade jag inte funnits idag..

Dom hade också sagt att ifall jag skulle vakna upp så skulle dom vara beredda

på att jag inte var mig själv längre, att jag antagligen skulle ha stora hjärn-skador.

Jag hade en änglavakt och vaknade upp utan några skador.

Idag är dock en sån dag... en dag då jag önskar att min mamma inte hade kommit hem tidigt.

Jag vet att det är hemskt, och jag är fortfarande jätte ledsen för att min mamma skulle få uppleva detta!

Men idag är en sån dag.....