Långt inlägg om min depression..
Hej!
Idag kommer ett lite djupare inlägg.. det var längesen jag skrev av mig.
Jag börjar det lite positivt med att "hylla" mig själv för att jag idag är helt medicinfri!
För ett tag sen var jag också på återbesök hos både
läkare och min gamla psykolog på allmän psykiatrin i Malmö.
läkare och min gamla psykolog på allmän psykiatrin i Malmö.
Där kom vi fram till att jag idag är så pass frisk och mår bra,
att jag nu har skrivits ut ifrån mottagningen!
Skulle någon sagt detta till mig för 1,5 år sen så hade jag aldrig trott på det..
Mitt första möte med psykiatrin var på BUP.
Då var jag 15 år och hade redan mått dåligt länge..
Här hade mina föräldrar märkt det för första gången på riktigt.
Jag hade för första gången, i alla fall som de märkt av det,
totalt förtvivlad och med tårarna rinnande ner från mina kinder,
låst dörren till badrummet och satt på golvet jag med ett rakblad...
Jag minns hur det bankades på dörren och skrik om att jag skulle öppna dörren..
Tillslut så lyckades de öppna låset utifrån och såg mig sitta där.
Jag fick många starka reaktioner (förståeligt idag),
men där och då var en del av orden ännu mer ärrbelagda än mina synliga ärr.
Så efter detta hamnade jag då på mitt första möte på BUP.
Jag fick sitta och berätta saker, som jag aldrig sagt högt till någon innan..
Sårbar och enormt skör.. och jag kommer aldrig glömma svaret jag fick tillbaka.
Där satt en helt främmande människa, jag hade så svårt att få fram mina ord,
jag ville egentligen bara gå därifrån och få vara kvar i min bubbla..
Efter allt jag berättade så fick jag svaret av henne "Är du säker på att du mår dåligt?"
Och där och då tappade jag förtroendet för alla personer som hade ett yrke inom psykiatrin.
Jag fick även träffa en läkare och fick direkt utskrivet anti-depressiva.
Under dessa åren vet jag inte hur många olika preparat jag har fått prova på..
Den ena med mer biverkningar än den andra.
Jag hittade egentligen aldrig något anti-depressivt som fungerade,
utan mina känslor dämpades en aning..
vilket gjorde mig nästan mer till en vandrande zombie än en människa.
I efterhand har jag förstått att alla mina känslor,
oavsett om jag egentligen borde blivit sur, arg, glad eller ledsen..
Så kände jag endast ledsenheten, förtvivladen, ensamheten och ångesten.
Detta var en av de sakerna jag märkte av mest när jag trappade ut min medicin,
tillsammans med min psykolog så kunde vi kortlägga detta..
Det var överväldigande att helt plötsligt känna att jag kunde känna annat,
det var svårt att hantera när jag blev arg för något.. jag har aldrig sagt ifrån tidigare..
att bli ledsen för att någon sa någonting fint till mig, lyckligt ledsen..
att bli glad för någonting, när man inte känt någon lycka alls på 10 år..
Ja helt galet faktiskt och att något så normalt blivit så främmande!
Jag har också fått prova mig fram med olika sorters sömnmediciner,
haft problem med ångest, oro och hemska mardrömmar.
Jag vet också att jag alltid varit min egna värsta fiende.
Alla tankar som dagligen, flera gånger om dagen snurrat runt i huvudet.
Som en mörk röst som bara fanns för att trycka ner en och göra dagen ännu jobbigare.
"du är ensam", "ingen bryr sig om dig", "du är värdelös", "du är ful",
"du är tjock", "varför fortsätter du kämpa?", "du är svag"
Oändligt med hemska tankar som tillslut blir ens verklighet..
Allt självskadebeteende som man har gått igenom för att försöka lindra ångesten.
Då allt ifrån alla ätstörningar, träningsnarkomani, arbetsnarkomani och fysisk skada.
Har även haft andra självskador utöver detta men det är de största delarna.
Så sjukt tragiskt att man straffar sig själv på dessa vis, men då är det inget val.
Även om jag förträngt mycket av det jag gått igenom så finns många minnen kvar,
jag kan även känna känslan.. den känslan som jag alltid hade i mig, dag in och dag ut.
Idag ser jag allting ifrån ett annat perspektiv.. utifrån på något vis.
Men jag kommer aldrig glömma.
Aldrig glömma var allt startade, alla års lidande, all smärta.
Och aldrig glömma bort hur stark jag är!
Jag och alla runt omkring mig fick en ordentlig omskakning den 5e januari 2018.
Hela min värld rasade.. den lilla jag byggt upp och såg som min trygghet,
det enda jag då trodde att jag hade och kände att jag inte var någonting längre utan.
Jag kände där och då att det var droppen, att då kommer det aldrig någonsin bli bra.
Det var inte meningen att jag skulle få bli lycklig, det fanns noll mening kvar.
Då skrev jag mitt avskedsbrev till min mamma, jag hade bestämt mig.
Jag visade inget tecken utåt, alla visste att jag var förkrossad..
men inte riktigt hur illa det faktiskt var.
Min mamma hade ringt till mig och blev orolig när jag inte svarade,
hon körde hem tidigare ifrån jobb..
Jag hittades i min säng med mitt avskedbrev, tomma tablettaskar och en spritflaska bredvid sängen.
Medvetslös, skakande och med fradga i munnen...
Det sista jag minns är hur mitt hjärta började slå snabbare och snabbare,
jag blev helt varm, det brändes i halsen och sen blev allt svart.
Väl på intensiven fick min familj förklaringen att de inte visste om jag skulle vakna upp,
och ifall jag gjorde det så skulle jag förmodligen ha stora hjärnskador.
Men jag vaknade upp.. jag var fortfarande jag.
Jag hade fruktansvärt ont i hela kroppen av allt skakandet,
och ont i halsen efter intuberingen, men annars bra.
Jag minns att jag vaknade upp och såg mina närmsta stå runt mig..
Just där och då var jag bara arg för att jag misslyckats.
Vi hade en änglavakt, eller jag hade en änglavakt.
Sen den dagen har jag kämpat dag för dag, timme för timme, minut för minut.
Jag tog steget att ge en psykolog en ny chans, jag försökte fokusera på mig,
vi gick till grunden med allt och jag hade bestämt mig för att jag skulle få må bra!
Idag står jag här och jag mår bra, jag trodde aldrig att jag skulle säga det.
Jag har fortfarnade tankar och ångest som kommer då och då,
det kommer jag nog aldrig helt ifrån..
Men jag är en helt annan person idag, med mitt stora tunga bagage,
men jag har försökt lägga det på en hylla så gott det går,
och försöker att inte gå och släpa på det varje dag.
Idag är jag väldigt öppen om hur jag har mått.
Jag har redan fått hjälpa andra och prata ut med många som mår liknande.
Psykisk ohälsa är också en sjukdom!
Den syns inte... men den är där!
Och det är en extremt tuff sjukdom..
Tyvärr är förståelsen inte så stor hos människor som inte känt så,
och det är klart.. då vet man inte hur hemskt det käns!
Glöm inte bort ... DU ÄR STARK!
Kram <3
